Stentrycket uppfanns 1796 av Alois Senefelder i den sydtyska staden Solnhofen. Senefelder var tonsättare och hade stora kostnader för att trycka sina noter. Han ville hitta ett alternativ till det dyrbara koppartrycket som användes. Han var även kemiskt kunnig och började experimentera med att rista och etsa i en typ av kalksten som bröts i omgivningarna.

Det finns olika berättelser om hur upptäckten gjordes. En berättar att Senefelder skulle ta emot tvätt av en tvätterska och i hastigheten inte hittade något papper att skriva på. Tvättnotan skrevs istället på en av de plana stenarna han experimenterade med. Så småningom hamnade ett pappersark på stenen och det blev ett avtryck av skriften. Senefelder förstod genast att här hade han lösningen och han arbetade sedan med att förfina tekniken.

Till en början användes "det kemiska trycket", som det även kallades, främst till tryck av noter. Så småningom började stentrycket användas för andra ändamål och fick en betydande roll under industrialismen som krävde stora mängder aktiebrev och andra värdepapper. Även konstnärer intresserade sig snart för tekniken.

Stenen finns endast i Solnhofen, Bayern. Denna ort levererade sten över hela Europa och till Amerika. Stenarna var stora och tunga och man försökte utveckla tekniken. I slutet av 1800-talet började i stället zinkplåtar användas. Kring 1950 slutade sten användas helt och man gick över till aluminiumplåt och den s k offsettekniken. I konstnärskretsar har dock stentrycket levt vidare.